Denna dag har varit som värsta berg -och dalbanan. Igår kväll när de tog bort min medicinering hade jag inte en enda smdr när vi tog CTG-kurvan. Men i morse var det något helt annat. Sammandragningar med 5 minuters mellanrum. Snacka om att vara tillbaka på ruta ett. Det kändes helt jävla hopplöst. Varför vill inte min kropp samarbeta? Varför ska jag kämpa med de här uttjatade smdr varje graviditet?

När läkaren kom och sa att jag skulle med på ultraljud för undersökning var jag säker på att jag skulle få spendera hela sommaren på sjukhuset. Det är ju självklart att lilla tösen i magen går i första hand. Men att ligga i en sjukhussäng i flera veckor är inget som står högst uppe på önskelistan.

Efter ultraljudet fick jag då domen, och jag trodde inte mina öron. Jag fick åka hem!
De ansåg att eftersom mina sammandragningar inte längre var smärtsamma, babyn mår bra och jag inte öppnat mig mer sen jag kom in så fanns det inga förhinder för att jag inte skulle få åka hem.

Jag kan fortfarande inte fatta att jag faktiskt fick åka hem. Vilken otrolig lättnad!