Onsdagen den 1 augusti:
På onsdag morgon vaknade jag med ett blodtryck på 170/103 och mådde fruktansvärt dåligt av den misstänkta havandeskapsförgiftningen. Jag hade även yrsel och en konstigt tryckkänsla ovanför revbenen. Det var något som inte stod rätt till. Men läkarna ordinerade mig bara medicin efter medicin. Blodtryckssänkande, burana och panadol. Jag förstod inte vad i helvete de väntade på? Jag bad dem nästan på mina bara knän om igångsättning innan det skulle bli för sent. Men ingen lyssnade på mig. Jag visste ju att babyn i magen skulle klara sig för jag hade fått kortison för babyns lungor sedan tidigare så andningen skulle inte bli något problem och jag hade ändå 35 graviditetsveckor bakom mig. Mot kvällen försämrades läget rejält. Jag fick en huvudvärk som var den värsta jag haft i hela mitt liv och graviditetsförgiftningen gjorde sig allt mer påmind. Jag trodde på sant att mitt huvud skulle sprängas och det gjorde så ont så jag bara grät. Barnmorskan kom in med mera värkmedicin och lugnande och jag sa åt henne att jag inte vill ha mera medicin, utan jag vill att ni göra något NU! Vid det här tidpunkten väntade jag även besök av Robin och Nico men de hann bara till sjukhuset så fick de söka sig hemåt igen. Jag orkade varken prata eller se på dem. Opamoxen slog ut hela min kropp och jag somnade till natten.

Torsdagen den 2 augusti:
Jag vaknade upp kl. 05.30 på morgonen och hade samma tryckande känsla ovanför revbenen som dagen innan. En lätt huvudvärk kände jag också av. En barnmorska kom in och kollade mitt blodtryck, som var på stigande, 180/103. Återigen bad jag dem om igångsättning för nu mådde jag verkligen inte bra. De körde tydligen sitt race med mediciner så det var det enda jag fick. Surprise surprise! Jag slumrade till någon timme i alla fall och vaknade upp igen av att hela min kropp skakade. Jag ringde på klockan och sa att jag mår riktigt jävla dåligt. I samma sekund satte värkarbetet igång. Sammandragningar, efter sammandragningar och värken blev bara värre och värre och jag kände hur babyn började trycka på neråt. Stackars liten började söka sig ut på egen hand för att hon förmodligen inte mådde bra i min mage och ingen annan kunde få tummen ur röven och göra något.

Då jävlar blev det fart minsann. Barnmorskan sprang iväg och kom tillbaka med en läkare som ropade åt mig: ”Det blir kejsarsnitt och du ska föda nu”. Men Robin då, var min första tanke. Jag slet åt mig telefonen och ringde. Jag grät av smärta i telefonen och sa att han måste köra Nico till farmor och söka sig hit fort som fan. Han hann ju förstås inte dit i tid. Genast jag lagt på luren så kördes en nål in i min hand och en kateter fästes mellan mina ben. De körde ut sängen i korridoren, ner för hissen och in i operationssalen på bottenvåningen. Jag ”slängdes” över på en kall brits där de böjde mig, sa jag skulle vara riktigt stilla och så kördes en nål in i ryggen på mig. Ryggmärgsbedövning.

Jag har en hel del minnesluckor från själva kejsarsnittet men det jag kommer ihåg var att de som opererade började se riktigt nervösa ut mot slutet. De hade tydligen problem att få ut babyn för något fostervatten fanns knappt kvar och det lilla som fanns var klibbande grön, dvs. rena rama giftet. Dessutom så hade ju tösen börja söka sig ut själv så hon låg långt ner i kanalen och utan fostervatten så fick de inte henne att glida ut så pass smidigt som de trott. De skar ett extra snitt i min livmoder för att få bort henne och hon kom verkligen ut i sista sekund. Knäpptyst var det i salen då de fick ut henne och 45 sekunder senare kom skriket jag väntat på. Tack gode gud, hon lever!

Robin är stolt nybliven pappa och fotograf.

Tösen fördes raka vägen till barnavdelningen och jag syddes ihop i all hast och kördes ut till uppvakningen. Jag hade ingen tidsuppfattning vid det här skedet längre men Robin dök nog upp där ganska fort. Han hade blivit skickad upp till barnavdelning först så han kom med den goda nyheten att babyn mådde bra. Även operationsläkaren kom in och sa att operationen gått bra (trodde hon då) men att de hade gjort ett så kallat T-snitt i min livmoder för att få ut babyn, vilket betyder att om jag ska ha fler barn i framtiden så blir det kejsarsnitt då också. Jag får aldrig mera föda vaginalt. Vi tackar för den!

Där låg jag då hela dagen. På uppvakningen. Jag har knappt något minne alls av det längre. Nico och svärmor kom i alla fall dit och hälsade på och även min mamma. Mot kvällen blev jag förflyttad till intensiven istället. Där en lång och tung natt väntade.

Fredagen den 3 augusti:
Intensiven, ja. Det värsta stället jag någonsin varit på. Jag låg i en säng i ett mörkt rum för mig själv hela natten medan magnesium droppades in i min arm. Jag hade sådan otrolig värk i min mage och kunde knappt vända mig i sängen. En klocka hade jag att ringa på när jag ville att någon skulle komma in med vatten eller byta ställning åt mig i sängen. Detta blev en lång natt av värk och ensamhet. Jag kunde inte ens ringa åt Robin och berätta var jag låg eftersom att jag var tvungen att ha telefonen avstängd på den avdelningen. Fy fan vad jag mådde dåligt av hela situationen. Jag förstod inte varför jag inte fick åka till BB-avdelningen som alla andra nyblivna mammor? Eller varför jag inte fick se min egen dotter? Detta var verkligen den värsta natten jag någonsin varit med om. Jag hade ingen kontakt med omvärlden alls.

På morgonen fick jag ett telefonsamtal på intensivens egna telefon. Det var svärmor som hade försökt få tag på mig utan att lyckas så hon hade ringt till sjukhuset och frågat efter mig, och sagt att hon vill prata med mig. Vilken lättnad att få prata med någon ur familjen efter den hemska natten. Jag fick sen höra att de skulle flytta mig till förlossningens observationsrum en två tiden och blev oerhört glad. Men timmarna till flyttningen gick oerhört långsamt och jag kände mig bara sämre och sämre. Flyttningen drog dessutom ut på tiden och jag tror att klockan hann bli 17:00 på kvällen innan de körde iväg mig med sängen.

Vid förlossningen var det mycket trevligare. Jag kände ju till personalen sedan tidigare och det första barnmorskan frågade när jag rullade in i rummet var om hon ska ringa till barnavdelningen och säga att de kommer ner med min dotter så ja får se henne. Nästan två hela dagar efter kejsarsnittet skulle jag äntligen få se henne. Tur att någon förstod att det känns väldigt ledsamt för en nybliven mamma att inte få se sin dotter. Så inom en halvtimme kom en av barnavdelningens personal ner med henne och mitt hjärta smälte. Så söt och så liten tjej har jag aldrig tidigare beskådat. Hon var för ljuvlig. Jag fick ha henne med mig i ungefär en timme tills hon skulle upp till barnavdelningen igen.

Första mötet mellan mor och dotter.

Då började nästa helvete. På kvällen vid observationsrummet började jag bara känna mig sämre och sämre. Jag kom mig inte ur sängen, och när jag fick kvällsmålet orkade jag knappt äta en yoghurt för jag kände mig så trött. Jag bestämde mig för att försöka sova och hoppas på en bättre dag imorgon.

Lördagen den 4 augusti
Jag vaknade upp på morgonen och kunde knappt röra på mig. Snittet efter operationen hade börjat läcka lite blod och jag bad någon komma in och kolla på det. Barnmorskan sa bara att blodet försvinner av sig själv med tiden och att det ser riktigt bra ut. Så ont som jag hade så trodde jag inte på henne det minsta. Under dagens lopp blev såret bara mer och mer blodfyllt. Och jag fick en obehaglig känsla av att det droppade blod inne i magen på mig. Jag sa åt läkaren samt åt en barnmorska vad jag kände men ingen tog mig på allvar. De sa att det bara var gaser i magen efter operationen.

Vid lunchen blev jag allt sämre. Jag var kritvit i ansiktet och orkade inte hålla upp mitt huvud för att äta och barnmorskan såg bekymrad ut. Där satt jag med ett huvud som hängde då plötsligt en läkare kom inrusande och sade att jag har 60 i Hb och ska opereras om genast men först ska jag få 3 påsar med blod. Dagen kunde inte ha börjat sämre!

Tackar den vänliga okända själ som donerat blodet. Min räddning.

Under operationen blev jag nersövd och hela kejsarsnittet öppnades upp igen och det upptäcktes att jag hade 1,5 liter blod i min mage som läckt ut från livmodern. No shit liksom? Inte konstigt att jag mådde så dåligt, hade så ont och hade en känsla av att min mage var överfylld med blod. Men som vanligt på det där stället var det ju ingen som lyssnade på mig fören i sista minuten. Allt fick korrigeras upp, sys om på nytt och operationen tog ca. en timme. När jag vaknade upp efter operationen fick jag värsta paniken jag någonsin haft. Jag låg i ett stort rum och kom inte ihåg att jag hade blivit opererad, fått barn eller över huvud taget befann mig på ett sjukhus. På min mage hade jag fastsydda dräneringspåsar och jag fattade ingenting. Jag hade en syreslang i näsan som jag försökte riva bort då en finsk sjuksköterska?? kom och försökte sätta tillbaka den. Jag var helt hysterisk vid det här laget. Varför kunde inte någon stå där och berätta snällt och lugnt att jag precis hade blivit opererad och inte bara lämna mig där helt ensam utan någon svenskspråkig alls. Efter någon minut kom min svärmor ingåendes och det gick upp ett ljus för mig att jag kanske befinner mig på rätt plats trots alls. Men usch, vilken känsla innan hon var där. Svärmor följde sedan upp med mig tillbaka till förlossningens observationsrum men jag var väldigt yr efter operationen och somnade till natten nästan genast.

Efter operationen. Jag ser mer gravid ut här än innan på grund av all svullnad.

Söndagen den 5 augusti
Bästa dagen på länge. Jag blev äntligen flyttad till BB-avdelningen med alla andra nyblivna mammor. Det enda jobbiga var att jag samlat på mig vätska efter havandeskapsförgiftningen, samt efter två operationer. Så hela min kropp var sjuk av svullnad och jag fick mediciner som en annan knarkare för att ”överleva”. Även dräneringspåsarna drev mig till vansinne och skulle tömmas hela tiden, samt blåmärket på ena sidan var riktigt ömt och sjuk. Jag fick det i samband med att blodet som skvalpade på i min mage försökte tränga sig ut på vänster sida. Men trots allt elände så var jag äntligen vid slutdestinationen på min sjukhusvistelse.

Dräneringen från magen. Mysigt!

Så här misshandlad är min vänstra sida efter blodläckaget.

Måndagen den 6 augusti -- Onsdagen den 8 augusti
Dessa dagar gick ut på att lära mig gå och att återhämta mig efter båda operationerna, samt att hälsa på tösen på barnavdelningen. På tisdagen fick hon komma ner med mig till rummet och på onsdagen bestämde jag mig att jag inte vill spendera flera dagar på detta sjukhus så jag tog med mig dottern och åkte hem.

  Sötaste dottern i världen.

Så liten och go. Sover i en strumpa :)

Sammanfattning
Det jobbigaste med hela den här förlossningen är att ingen har lyssnat på mig från första början. Jag mådde dåligt så länge och bad dem att starta igång förlossningen flera gånger innan det blir riktigt kritiskt. Men ändå drog de ut på det till sista stund och läget blev väldigt akut. Både jag och lilltjejen i magen kunde ju ha dött.

Om de skulle ha lyssnat på mig så skulle jag förmodligen även ha sluppit T-snittet i livmodern som innebär att jag inte längre kan föda vaginalt. De skulle inte ha behövt stressa på samma sätt när de sydde ihop mig och blodläckaget från livmodern kunde ha undvikits och därmed den extra operationen.

Att jag inte fick träffa min dotter på nästan två hela dygn efter kejsarsnittet tycker jag också är oerhört dåligt. Babyn är väl det första man vill se hur dåligt i skick man än är. Det tror jag varje nybliven mor håller med om.

Sist men inte minst. Min kropp och hälsa har tagit väldigt stor stryk av detta. Allt från svullnad till blåmärken, till dräneringshål mitt i magen och ett skyhögt blodtryck som jag fortfarande äter medicin för.

Jag vill aldrig mera vara med om något liknande. Så mycket värk, och så lite förståelse har jag aldrig upplevt tidigare. Denna förlossning har gett mig trauma för livet och jag hoppas att ingen annan behöver uppleva samma sak som mig. Detta önskar man inte ens sin värsta fiende.